Hiedra

Om man inte skriker eller lever om på annat vis så är det ingen som varken ser eller märker en här. Allt är så knepigt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag hatar att be om hjälp. Det tar emot så fruktansvärt mycket. Känns som om jag redan har besvärat alla så otroligt mycket. Jag är bara ett besvär. Många tycker inte det, eller de säger att de inte tycker det men som vanligt har jag lite svårt att ta till mig sådant. Jag blir nästan bara mer inåtsluten. Vill inte be om hjälp, om dom inte tycker att jag är besvärlig nu så är det väl riktigt onödigt att be dom om hjälp så att dom börjar tycka att jag är besvärlig.
Oj oj oj, om jag ändå kunde tänka bättre om mig själv. Men hur hårt jag än kämpar med att lära mig det så går det inte.
Om inte allt hemskt hade hänt mig, hade jag då klarat av livet bättre?!?!
Jag skulle nog aldrig ens ha blivit född. Då kanske livet hade sett helt annorlunda ut.

FUCK THE WORLD!!

Oj om  någon kunde lobotomera mig. Plocka bort alla mina hemska minnen så kanske jag skulle kunna le igen.