Hiedra

Idag har jag träffat min pyskolog och vi har pratat en hel del runt ilska ohc att jag måste sluta upp med att anpassa mig efter andra. Att jag måste lära mig att säga till när jag  tycker att något är helt fel. Eller när det sårar mig. Att både våga visa ledsamhet, tårar och ilska.
Men det är så svårt. Hur ska jag få ur mig något utan att såra någon annan, utan att göra någon annan arg eller ledsen?  Det går inte. Säger man ifrån så bli någon annan ledsen. Men, är det rätt att det bara ska vara jag som får ta allt?

Mitt huvud sprängs snart. Jag orkar inte tänka mer, jag får det inte att gå ihop. Allt rasar och jag följer med.
Det är som att prova klättra uppför ett berg med sand, eller upp ur en djup grop med sand. För var steg jag  tar så åker man två bakåt, neråt. Kommer jag någonsin att ta mig till toppen? eller ens i närheten?
Åh, ta bort min hjärna, jag orkar inte tänka mer.


Arg. Ilska.