Hiedra

Fantastiskt att det finns människor som är villiga att ha kvar mig i sina liv. Vi har knappt känt varandra i 2 veckor men jag känner mig tryggare och närmre dem än många andra. Däribland min mamma inräknad. Förtjänar hon ens titiln mamma? Nångonstans inom mig hade jag ändå trott att hon skulle höra av sig. Snart är det min fördelsedag, hör jag inget då så är det helt klart. Då kan hon hålla sig så långt borta som det bara är möjligt. Att hon inte hälsade på syster när de möttes, det är fasansfullt.
Hur kan man bara välja bort sina barn på det sättet? Jag kan inte få det att gå ihop. En omöjlig ekvation. Våra sista ord till varandra, det var inte ord, det var skrik, hårda ord och elaka påståenden. Den sista  meningen bär jag med mig.

Mamma : Jag vet inte om jag vill komma på kalaset!
Jag : Är det så du känner behöver du inte göra dig besväret!

En sådan fasansfull avslutning.

Jag tar inte på mig så mycket just i denna situation. Men om man ser på det hela. Vilka i mitt liv finns med i mer än två år och som man faktiskt kan räkna till de närmaste och som man kan lita på?  Och samtidigt så ska jag då finna kraften att faktsikt släppa in någon sså mycket att jag känner tillit till denna. Hur ska jag lyckas med det?

Jag har tappat räkningen, vet inte hur jag ska hitta tilbaka till verkligheten igen. Jag mår illa. Är konstant vettskrämd och reagerar starkt på minsta lilla jävla ljud.
Jag kommer att få en hjärtattack innan denna resa är över.Det känns som om jag brinner.
Hur ska jag hitta mig själv?!
Minsta lilla jävla ord och jag är nertryckt till botten igen. Varför kan jag bara ta åt mig av allt negativt och inget positivt?!
Jo, för jag får bekräftat mina egna tankar om mig själv. 

FAN!!

Min blogg, mitt liv.

Denna blogg kommer att skrivas rakt från hjärtat, mina direkta tankar kommer att hamna här utan redigering. Namn kommer att ändras så att ingen kommer att känna sig utpekad. Men i övrigt så kommer det inte att vara någon ändring.

Detta kommer att vara mitt ventilationshål, min dagbok.

Må väl!