Hiedra

Vilken bra dag. Tycker det är så roligt när jag inte ens klarar av att tänka något positivt. Skit!
Varför kan jag inte vända på det? Varför klarar jag inte av att på något vis ta mig vidare?
Jag blir så sjukt less på mig själv. Vill inte vara med längre. Orkar inte. Varför bli det bakslag precis hela tiden?? Kan jag bara inte få må bra? Vilja leva mitt liv, vara stolt över mig själv och framför alltl ha min egna vilja och mina egna åsikter och stå fast vid dem.
Släpp loss den andra jag. Den som inte brubblar ihjäl sig. Den som inte är överfylld med ångest. Den som inte letar efter varje tänkbart  sätt att bedöva sig själv på.

 

Min syster och svåger har varit förbi mig en stund idag. Hon överlämnade massor med saker till mig och jag är rörd över tiden hon har lagt ner. Fantastiskt! Fina, fina älskade syster!!

När jag har turen att ha DIG i mitt liv så fyller du upp tomrummet av alla de som inte finns.

 

Nu är det dags för mig att ta tag i dagen, göra något som för mig känns bra.

 

GOD JUL OCH JÄVLIGT GRATTIS SPÅ DIN FÖDELSEDAG!!

Vaknade och var redan då på riktigt dåligt humör. Sen retade en annan upp mig så pass att jag började gråta och enbart ville knäa sönder hela hennes ansikte. Smärta. Men duktig som jag är gick jag och sa till personalen istället så att de får prata med henne.
Sen så sa dom att de ska försöka göra så att någon av oss får byta rum. Det var på tiden tycker jag.

Jag vill bara sova bort den här dagen. Jag är ledsen, arg, irriterad, sur, nervös, uppstressad och trött.
Är nervös för att jag har en stark misstanke om att min mamma inte kommer att höra av sig idag. Inte ett endaste ord tror jag kommer att komma. Det håller på att riva upp så många sår i mitt hjärta att jag bara vill kräkas bort det, eller skära bort den inre smärtan.
Jag är ledsen för att en på avdelningen blir utskriven om  två dagar och jag tror inte att vi kommer att höras av så mycket sen. Vilket är tråkigt, jag trivs i dennes sällskap.

Vem försöker jag lura?! Det fungerade så bra som det gjorde för att jag överdoserade min medicin i vansinne.
Hur ska jag någonsin lära mig att leva med mig själv om jag inte kan sköta den biten? Det är ju minst lika dåligt som om jag skulle dricka. JÄVLA!

Åh! Jag blir galen. Allt känns bara så jävla dåligt. Hade precis lagt mig med öronakupunktur. Då kom dom först fittan och levde om så mycket som hon bara kunde, utan att visa någon som helst respekt för mig. Sen kom de där jävla städtanterna och skulle bona golvet. Så i hela 15 min fick jag ligga. Allt går bara fel idag och jag kan inte på något sätt hantera det. Undra om jag ens kommer att orka med besök idag. Jag skulle helst ta min sömnmedicin nu och sova till imorgonbitti. Det skulle vara så otroligt skönt.
Eller åka hem, köpa en vinare och försvinna bort i dimman. Då skulle jag i alla fall må bra på min dag.  Men jag ska in i det sista kämpa emot det. FÖrsöka att uthärda dagen och  hoppas på en bättre morgondag. But it feels like it aint gonna happen. Skjut mig!

Jag vill fly. Inte behöva brottas med mig själv hela tiden. Bara slippa halva mig. Den jobbiga som kommer fram vid minsta lilla motgång. Varför kan inte den försvinna och inte komma fram så ofta som den nu gör.
Hela jag kokar!
Bort, FÖRSVINN!!
Jag vill inte leka med dig mer!!
Så less, så sjukt less.

SKITJÄVLAFITTLIV!

Idag har jag träffat min pyskolog och vi har pratat en hel del runt ilska ohc att jag måste sluta upp med att anpassa mig efter andra. Att jag måste lära mig att säga till när jag  tycker att något är helt fel. Eller när det sårar mig. Att både våga visa ledsamhet, tårar och ilska.
Men det är så svårt. Hur ska jag få ur mig något utan att såra någon annan, utan att göra någon annan arg eller ledsen?  Det går inte. Säger man ifrån så bli någon annan ledsen. Men, är det rätt att det bara ska vara jag som får ta allt?

Mitt huvud sprängs snart. Jag orkar inte tänka mer, jag får det inte att gå ihop. Allt rasar och jag följer med.
Det är som att prova klättra uppför ett berg med sand, eller upp ur en djup grop med sand. För var steg jag  tar så åker man två bakåt, neråt. Kommer jag någonsin att ta mig till toppen? eller ens i närheten?
Åh, ta bort min hjärna, jag orkar inte tänka mer.


Arg. Ilska.

Om man inte skriker eller lever om på annat vis så är det ingen som varken ser eller märker en här. Allt är så knepigt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag hatar att be om hjälp. Det tar emot så fruktansvärt mycket. Känns som om jag redan har besvärat alla så otroligt mycket. Jag är bara ett besvär. Många tycker inte det, eller de säger att de inte tycker det men som vanligt har jag lite svårt att ta till mig sådant. Jag blir nästan bara mer inåtsluten. Vill inte be om hjälp, om dom inte tycker att jag är besvärlig nu så är det väl riktigt onödigt att be dom om hjälp så att dom börjar tycka att jag är besvärlig.
Oj oj oj, om jag ändå kunde tänka bättre om mig själv. Men hur hårt jag än kämpar med att lära mig det så går det inte.
Om inte allt hemskt hade hänt mig, hade jag då klarat av livet bättre?!?!
Jag skulle nog aldrig ens ha blivit född. Då kanske livet hade sett helt annorlunda ut.

FUCK THE WORLD!!

Oj om  någon kunde lobotomera mig. Plocka bort alla mina hemska minnen så kanske jag skulle kunna le igen.

Oktober, denna hemska skitmånad. Det som inte hänt denna månad lär väl inte heller inträffa. Så mycket tragik på bara några dagar och dessutom är det kravfyllt att man ska vara på sitt absolut bästa humör när man fyller år. Hur jag nu ska få allt det att gå ihop, det vet jag inte. Aldrig förr har jag klarat av det i alla fall. Så hur ska jag lyckas detta år?
Det smärtar så mycket inom mig och jag hittar inget sätt att bli av med det. Jag brinner upp innifrån snart. Varför är det ingen som ser min eld? Som kan ta emot min smärta? Dela den med mig så att jag hela tiden slipper dras med den själv.
Alla hemska saker som jag ständigt blir påmind om. Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna detta? Hur ska jag göra för att kunna gå vidare med mitt liv utan att hela tiden falla tillbaka? Utan att falla ner i avgrunden.
Det är åtminstone en sak för mycket. Det är på tok för mycket. Farfar, 11 år sedan. Det är helt sjukt. Känns som igår.
Om bara någon kunde vara i mitt liv, på ett sånt där obegränsat och med absolut inga som helst krav. Kravlös kärlek. Närhet. Omtanke. Värme. Skratt. Gråt. Kramar. Ögon. Känslofyllt.

Svek, svek, svek. Hela livet, från alla håll och kanter. Ända sedan födseln. Ingen som står kvar. Alla försvinner. Bäst att inte ta in någon igen. Aldrig mer. Håll er borta. Våga inte ens be om nyckeln  till mitt innersta rum. Det är så låst och jag kommer nog inte att kunna lita på någon så mycket någon mer gång att jag låter den få ta del av hela mig. Ingen kommer att ha tålamod eller ha tillräckligt med kärlek mot mig att de har tålamodet att vänta.

Dömd till en evig ensamhet och sorg. Det kan ju gärna få hända mig något mer hemskt så att jag får det ännu enklare med mig själv. Tack gärna. . .

Avskydd och hatad från första stund.
Avskydd och utnyttjad från första sekund.

Jag ber sällan om något, men lite lycka och glädje kan jag väl ändå få?!

 

Fantastiskt att det finns människor som är villiga att ha kvar mig i sina liv. Vi har knappt känt varandra i 2 veckor men jag känner mig tryggare och närmre dem än många andra. Däribland min mamma inräknad. Förtjänar hon ens titiln mamma? Nångonstans inom mig hade jag ändå trott att hon skulle höra av sig. Snart är det min fördelsedag, hör jag inget då så är det helt klart. Då kan hon hålla sig så långt borta som det bara är möjligt. Att hon inte hälsade på syster när de möttes, det är fasansfullt.
Hur kan man bara välja bort sina barn på det sättet? Jag kan inte få det att gå ihop. En omöjlig ekvation. Våra sista ord till varandra, det var inte ord, det var skrik, hårda ord och elaka påståenden. Den sista  meningen bär jag med mig.

Mamma : Jag vet inte om jag vill komma på kalaset!
Jag : Är det så du känner behöver du inte göra dig besväret!

En sådan fasansfull avslutning.

Jag tar inte på mig så mycket just i denna situation. Men om man ser på det hela. Vilka i mitt liv finns med i mer än två år och som man faktiskt kan räkna till de närmaste och som man kan lita på?  Och samtidigt så ska jag då finna kraften att faktsikt släppa in någon sså mycket att jag känner tillit till denna. Hur ska jag lyckas med det?

Jag har tappat räkningen, vet inte hur jag ska hitta tilbaka till verkligheten igen. Jag mår illa. Är konstant vettskrämd och reagerar starkt på minsta lilla jävla ljud.
Jag kommer att få en hjärtattack innan denna resa är över.Det känns som om jag brinner.
Hur ska jag hitta mig själv?!
Minsta lilla jävla ord och jag är nertryckt till botten igen. Varför kan jag bara ta åt mig av allt negativt och inget positivt?!
Jo, för jag får bekräftat mina egna tankar om mig själv. 

FAN!!

Har nu tagit 10 st anafranilbehandlingar och ärligt så vet jag inte om jag börjat må så mycket bättre av dem. Jag är inte helt nedslagen men allt känns så otroligt jobbigt och min ork räcker inte till något.
Var gång jag ska prata med någon så får jag inte ur mig hur jag faktiskt mår. Det känns nästan som om jag tappat min förmåga att prata eller att orden tagit slut = att det inte finns något mer att säga.
Jag hittar inte ord som förklarar hur jag mår eller vad det är som jag behöver hjälp med. Om jag bara kunde sätta fingret på det.
"Suffer in silence" - orden ekar i mitt huvud.

Jag vill leva, men kraften till att leva är borta. Kan någon hjälpa mig att finna den igen?!

Åh, vad jag avskyr att vara så här. Att måsta be om hjälp med precis allt. Jag känner mig så oduglig. Och egentligen har jag inte ens råd att vara här. . . Vart ska jag få de pengarna ifrån?! och dessutom tandläkarkostnaden. Fy faan vilken sörja jag har satt mig själv i.

Jag måste bort härifrån. Jag får le och låtsas som att solen skiner på min själ igen trots att det är riktigt mörkt och regnigt där, världens åskoväder.

Om jag inte orkar med mig själv i detta liv, hur ska jag då orka med att vara en bra mamma till min son?!

Har precis avslutat min första behandling med anafranil. Det gick bra, känner mig aningens trött, illamående och har som ett darr inom mig.
Syster ringde nyss, det gladde mig. Att någon kan ta sig tid.
Avskyr kvinnan i mitt rum, hon är aldrig tyst, pratar precis hela tiden om samma sak. Är omöjligt att ligga och vila. Får hitta något annat ställe tills sen. Som tur är åker hon hem imorgon. Förhoppningsvis så blir det lite lugnare då.

Ensamheten gnager inom mig. Hur ska jag lära mig att komma överens med den?
Jag lär ju måste leva ensam ett tag till och vem vet, kanske resten av livet . . .
Saknaden av folk runtomkring mig är stor. Vad är det som gör att det är så svårt för mig att hålla kvar folk i mitt liv. Alla bara försvinner. Vad är det för fel på mig?
Ge mig styrka att övervinna den här känslan!
Jag vill inte känna så här.
Jag vill bara trivas med mig själv och med min tillvaro.




I feel like trash. Throw me away!

Så var jag inlagd igen. Känns ju inte så där superkul men vad göra när jag inte får till livet själv?
Ska påbörja droppbehandling imorgon och sedan även byta ut ergenylet mot ngåon annan medicin. Tror det blir Lamotrigin.
Det känns inte roligast att vara här, men jag hittar ingen annan väg.

Jag håller alla mina tummar för att det ska bli bättre den här gången också. Förra gången hjälpte ju anafranildroppet på bara några dagar.

Min blogg, mitt liv.

Denna blogg kommer att skrivas rakt från hjärtat, mina direkta tankar kommer att hamna här utan redigering. Namn kommer att ändras så att ingen kommer att känna sig utpekad. Men i övrigt så kommer det inte att vara någon ändring.

Detta kommer att vara mitt ventilationshål, min dagbok.

Må väl!